Innan detta läses måste nästan en historia av aktivism förklaras. Författarna har i någon mån varit aktiva i autonoma grupper sen tidigt 90-tal. Vi talar inte om en bred vänster. Vårt synfält är snävt och det kräver nästan att man levt en liknande situation för att förstå. Detta är ingen kritik av individers val. Det här är en generell kritik av tendenser i modern aktivism och de nätverk vi har haft äran att ingå i. För att förstå måste du föreställa dig tio år av utomparlamentarisk kamp och studier av autonoma strömningar i svensk extremvänster. Vi uttalar oss inte här i inlägget om bredare tendenser inom svensk feminism utan lämnar det till andras projekt. Det här är en kritik av en ytterst liten del av svensk utromparlamentarisk politik. Det enda som skiljer den från alla andra fraktioner är dock att vår analys är korrekt. Vi är de sista rena anti-kapitaliserna som håller oss flytande på små flottar guppandes i flodvågor av liberalt avskräde.

Vi börjar med en historia från ett möte. Platsen är ett ockuperat hus eller en lånad spelningslokal. Medverkar gör ett dussintal ungdomar som har samlats för att bestämma hur ett visst specifikt mål skall uppnås. Kanske är det ett hus som skall ockuperas, en stödspelning som behöver frivilliga eller ett demonstrationståg som skall sättas i verk.

Någon föreslår en sak som ingen riktigt håller med om. Ett förslag läggs av en ung tjej som sitter och tummar på mudden av sin slitna munktröja. Ingen i lokalen håller med om förslaget. Någon harklar sig, säger – “Ja… ehmm..” och så blir det tyst. Man går vidare och gör som det redan beslutats i informella nätverk.

Det pratades om mötet redan på festen dagen innan och då diskuterades massa förslag. Idag tas besluten som då lades fram på ett mer informellt sätt. Man skulle kunna säga att makten över gruppens aktiviteter inte avgjordes i möteslokalen vi nu befinner oss i.

Och det gjorde man… eller ja… rättare sagt så var det kvinnorna som började ifrågasätta hur makten över den gemensamma gruppen var distribuerad. Genom att ha plockat upp modern feministisk teori började man ifrågasätta mötestekniken i autonoma grupper. Frågor ställdes och strukturer slogs sönder. Vissa frågade sig om det verkligen var demokratiskt att alltid samma människor var mötessekreterare? Hur skall ordet fördelas på möten? Vem får tala och när?

Under 90-talet förstod man i den autonoma rörelsen att maktstrukturer inom gruppen inte alltid går att sätta fingret på utan att splittra själva gruppen till mindre delar och på så sätt få redan på vad de enskilda individerna tyckte. En otrolig massa studier, praktiker och tekniker gicks igenom för att arbeta fram demokratiska sätt att föra en marxistisk kritik i praktiken. Gruppens arbete sågs som en del i en större helhet och frågor ställdes på alla möjliga nivåer.
Den harklande snubben i exemplet tidigare lyftes fram i ljuset och tystnaden analyserades som ett maktinstrument. Osynliggörandet av det Andra var lätt för feminismen att finna då det ofta är just dessa strategier som möter kvinnan i ett patriarkalt samhälle. Mötets struktur sågs som en spegling av samhället och diskuterades lika livligt.

Idag står vi 5, 10 eller kanske 15 år senare och stampar historielöst inför samma problem som det Feministen förde in i debatten om vår egen organisering. Vi menar, och pekar på, med detta inlägg att vi idag står inför en liknande situation. Vi ser i nästan varje organisatoriskt sammanhang hur det arv som den radikala feminismen lämnade oss spottats på och slängts på historiens sophög.

Separatismens baksida
Hur kunde detta då ske? Var tog den aktiva feminismen vägen från autonoma politiska sammanhang? En förklaring är att separatismen fungerande isolerande och lämnade patriarkala strukturer vind för våg. Det är givetvis inte flickans fel att mannens bastu inte tillåter henne (mer än som sexobjekt då förstås) men en förklaring till varför den starka feministen flydde grabbarnas oroshärdar var just tendens att organisera sig separatistiskt. Vi hyser inga som helst agg kring separatism som politisk strategi men vill påpeka att en anledning till det usla klimatet idag är att feministen flytt fältet.

Och när slagfältet lämnades av feministen tog givetvis det patriarkala och normativa över. Aktivismen ställde sig i frontlinjen för anti-kapitalistiska eller anti-fascistiska kamper och lämnade feminismen till kvinnorna. I bakvattnet efter detta kan saker som då var självklart negativa slinka igenom utan att någon reagerar.

Idag kan åsikter yttras som:
– ”Någon som vill göra det här? Nej ok. Då går uppgiften till NN som brukar göra det.”
utan att det ses som problematiskt.

Ingen ställer frågan om varför personen ifråga alltid får göra X eller Y. Det är som om strukturella problem inom grupper fallit i glömska. Givetvis är det enklare att kortsiktigt dela upp arbetsuppgifter efter tidigare erfarenheter men om man vill driva något slags maktkritisk verksamhet måste frågan om arbetsfördelning och vidareutveckling av gruppen ställas. Någon måste ställa sig frågan varför vissa röster låter högre än andra. Om man tror det har med individuella olikheter att göra måste vi ställa frågan om man inte har en liberal grundförståelse av världen. Ur vårt ultravänsterperspektiv kan aldrig gruppen reduceras till individer utan att man gör avkall på radikal förståelse av maktdynamiker.

Att tro att feministen lämnade bastun för att hon inte klarade värmen må vara det enklaste sättet att tänka men det är inte gångbart om man delar en radikal och feministisk syn på hur bastuklubben sattes samman.

Gör det själv!
Men om nu feministen lämnat bastun så hindrar väl det inte grabbarna från att vara feminister?
Nu måste man förstå hur maktfördelning inom grupper fungerar för att kunna komma närmare svaret på den frågan. Om bastuklubbsbesökarna uteslutande består av män så riskerar jargongen inom gruppen att falla tillbaks på gemensamma referensramar. Och när vi nu lever i en patriarkal och liberal diskurs där mannen ses som norm kommer språket inom klubben givetvis att falla tillbaks på samma kurs som den alltid tar utanför. Det personliga är politiskt.

Utan att aktivt motverka den diskurs som råder kommer språk, handling eller andra dynamiker alltid att gå det rådandes ärende. När en grupp människor inte aktivt motverkar strukturer som råder i gällande samhälle kan inte gruppen heller förväntas flyta någon annanstans än medströms. För att motverka strukturella problem på individuell nivå måste alltid en aktiv hållning intas. Inaktivitet eller tystnad är att ge vika för rådande kanon. Liberalens valspråk är exempelvis tanken om det entreprenörsmässiga självet. Man skall vara sin egen dräng! Alla är vi vår egen lyckas smed.

I fallet med feministens exodus till det förlovade landet, den separerade sfären, så kommer männen alltid att falla tillbaks på anti-feministisk jargong om de inte aktivt motverkar denna. Och här menar vi att den autonoma rörelsen har svikit feministen. Mansvarsgrupper eller studiecirklar till trots så har i princip nittiotalets radikala feminism fallet i kollektiv glömska.

Identitetspolitikens tillbakagång
För att förstå hur feministen kan drivas att lämna aktivismen åt ett gäng grabbar med usel analys av maktstrukturer så måste man läsa en historia om hur identitetspolitiken skjutsades ut över avgrunden i glappet mellan olika strömningar inom utomparlamentarisk politik. När feministen tilläts medverka rådde det en våg inom utomparlamentarisk aktivism som kom att kallas livsstilismen. Politik var allt och man levde den! Allt i aktivistens liv handlade om politik och lika mycket inkluderades. Det spelade inte någon roll om det handlade om kultur, jobb eller estetik. Allt kunde inkluderas och bli politiskt. Alla val var politiska val.

Nästa trend blev ett slags anti-livstilism där unga aktivister som gamla hämtade inspiration av fotbollshuliganernas arbetarklassestetik. Arbetet kom först och nu skulle det pratas om klasser igen. Arbetarklassorganisationer blomstrade. Men baksidan av detta brott mot livstilismens munktröjor, punk och ekologisk veganmat blev också att feminismen eftersattes. Arbetarklassens utomfackliga avantgarde hade inte tid med medelklassens teorier om kön, makt eller annan kultur. De sågs som mellanskiktens avartsstudier. De hörde till Akademin och ansågs inte ha fog i verkligheten.

Verkningarna av detta ter sig ju självklara i backspegeln. När feminismen ignorerades så tog givetvis feministen farväl av den autonoma vänsterns machokultur.

Och här står vi alltså idag… mitt i en feministisk backlash där autonoma vänstern har glömt ett ytterst viktigt ben att stå på. Och har vi verkligen råd att alienera oss mot feminismen och finns det något att vinna på denna konflikt?

I praktiken verkar det finnas en tanke om just det. Att feminismen går att bortse från ett tag. Bara tills revolutionen har skett kanske? Men vi vet inte om vi är intresserade av organiserad kamp så länge den autonoma machovänstern inte slänger ut en hand till den bortstötta feministen. Så länge feministen inte ges rum att verka ser vi ingen anledning till organiserat motstånd inom en liberal diskurs. Vi i AK kan inte se någon direkt anledning till revolutionär politisk aktivitet om inte feminismen är en del de motkrafter som är bärande för den samma.

Utan analys av liberala maktstrukturer inom anti-kapitalistisk organisering så tror vi all organisering förstärker liberala och patriarkala strukturer. Och anti-kapitalism kan aldrig föras till sin nödvändiga spets inom ett patriarkalt samhälle. Vår gemensamma aktivitet kräver en aktiv feminism och alla avkall på dessa krav går någon annans ärenden.

Rasism är något som växt sig starkt både på hemmaplan och utomlands. Migrationsministern vill inte låta invandrare bosätta sig var de vill i landet. Han vill att invandrare ska kastas ut för mildare och mildare brott och ställer krav på motprestation för att de överhuvudtaget ska få vistas i Sverige. Det ska kort och gott finnas olika spelregler grundat på var man är född. Självklart är inte dessa reformer oavhängiga samhället i stort utan även svenskfödda arbetare tvingas mer och mer lämna vänner och familj för arbete i andra kommuner, döms till hårdare straff och större krav ställs för att arbetslösa ska få ersättning.

De mer öppet rasistiska åsikterna kommer inte längre enbart från människor långt bort i periferin. Riksdagskandidaten för folkpartiet Erik Svansbo (http://blogg.svansbo.se/2009/02/18/malmo-hatets-huvudstad/comment-page-1/#comment-131842) ger uttryck för illa dold raism utan att han själv verkar förstå det. Kommentarena på hans blogg är av grov rasistisk karaktär men går i symbios med Eriks egna åsikter. Citat från komentarfältet ”sossekräken vann med en röst! Vi får hoppas på ett byta av regim i Slöddertälje, AlGötheburg och Malmöalha”

Vi autonomister/vänster/whatever behöver fundera på hur vi skall bemöta detta. AFA m fl har länge hållit nazister i schack vilket vi är mycket glada för. Men något annat behövs för att möta andra rasister och strukturell rasism. En strategi behövs.

Vi kommer försöka skriva mer om detta när tid finns och vi vet att många är intresserade i ämnet. Men ge oss lite idéer och kommentarer, vi har ingen klar idé eller väg, så kära läsare ta tillfället i akt och vägled kärnan!

I morse i p3:s program Din gata lyftes frågan om att Malmö högskola ska ha en kurs i marxism. Man jämförde genast med att det är samma sak som att ha en kurs i nazism och man frågade tittarna vilka åsikter/teorier som egentligen är godtagbara att studera. Det poängterades att en ståndaktig MUF:are minsann satt ner foten mot detta diktaturkramande och gulagvurmande. Denne menar att Marx inte bör studeras mer än som ett bihang (en fotnot kanske?) till en allmän ideologigenomgång (och har inte mer att ge världen än den skinntorre reaktionären Burke). Samt, givetvis, att de marxistiska teorierna är skyldiga till de totalitära hemskingar (ni vet vilka) som senare legitimerade sina regimer med marxistiska floskler.https://i1.wp.com/www.omnitv.ca/ontario/tv/signatureseries/episodes/gulag113/gulag113.jpg

Det är bara att konstatera att borgerligheten och dess språkrör i diverse media ser med rädsla på minsta vänstervind, till och med en sådan obetydlig, kapitallogisk fjärt som denna kurs säkerligen lär bli (hoppas vi har fel och att de får göra en politisk läsning av Marx i Cleavers anda). Man försöker givetvis blanda bort korten och likställa marxism med nazism (kan de aldrig komma på något nytt?). Tanken är att extremerna möts men frågan är om extremerna möts och det blir en ideologisk cirkel var hamnar då mitten? Eller bättre, det handlar mindre om att extremer möts än om, som Negri och Hardt poängterar i Imperiet, att nationalsocialismen och den nationella socialismen båda haft nationalstatens repressiva maskineri som en central del i sin politik. Men att därifrån göra tankevurpan att all marxism, även den som explicit riktar sig till proletariatet som en självorganiserad, kämpande klass med målet att införa det klasslösa samhället över alla mini-Lenins och mini-Stalins döda kroppar, är enkel retorik för att försäkra sig om att stigmatisera all kritik mot vår sköna, kapitalistiska värld. Med andra ord, att likt de skrattretande nouveaux philosophes, sätta ett likhetstecken mellan marxistisk kritik av varuekonomin och en enkelriktad motorväg rakt in i gulagernas betongparadis.

Men denna stigmatisering är att vänta. Lika lite som polisens rasism är problemet är borgerlighetens olika manövrer för att svartmåla, osynliggöra och krossa alla kommunistiska tendenser något att förfasas över. Det är väntat. Klasskampen är inget Chai Latte-party och alla knep och metoder är tillåtna. De är tydligt rädda att en pånyttfödd marxism, hur urvattnad den än må vara, ska skapa en spricka i historien (Subcomandante Marcos), eller bättre, en spricka i historiens slut. Vår styrka går helt enkelt att läsa i klassfiendens reaktioner.

Den ensamstående mamman i förorten

En riktig vänster är den som organiserar de ensamstående mammor i förorten. De är det ultimata politiska subjektet. Ingen kan misstänkliggöra en sådan grupp med epitet som medelklass och man kan slå Internethögern på fingrarna när man sitter på Flashback och diskuterar med idioter om vilka de där AFA är. Alla drömmer vi om dom. Tänk att ha ett gäng sådana att visa upp framför kameran i det ockuperade huset eller om de skulle vara i majoritet på nästa Vår Makt.

Även om man i grunden vill bryta med vänstern i allmänhet och syntesorganisering i synnerhet så ligger det sociologiska klassbegreppet hela tiden i bakgrunden och spökar. Ändlösa diskussioner om vilka vi är, vilka vi organiserar, vilka vi borde organiserar osv osv är något som alla grupper inom vänstern tycks sysselsätta sig med. Vi borde ha en organisering där ensamstående mammor känner sig välkomna, det ockuperade huset var så fullt med punkare så vanligt folk kände sig exkluderade osv osv. Diskussioner som gått i rundgång och som varje aktivistgenration sysselsätter sig med. Internethögern vill framställa oss som medelklass och vi går direkt i fällan och försvarar oss med att vi har en stor del medlemmar med industrijobb.

Det har funnits och finns en arbetarrörelse som har använt en definition av klass som vi till stora delar motsätter oss. Det vill säga en klassdefinition som i grund och botten vilar hur en arbetare säljer sitt arbete och vars fokus inte ligger på att vi måste göra det. Det sociologiska klassbegreppet har i princip en hegemonisk makt över bilden av vad arbetarklass är.  Denna exakta definitionen har till viss del skiftat från synonymt med industriarbete till synonymt med fattigdom. Vi läser och inspireras av skildringar av kämpande arbetarkollektiv som använder denna bild av klass som kuliss för sitt berättande. Det historiska arvet för klassorganisering bygger också ofta på bilden av industriarbetaren. Och visst är det så att många av de segrar, ikoner och myter som rör klassorganisering kommer från det  skikt som rör industriell produktion i en eller annan form. Vi vill  känna en samhörighet och gemenskap med tidigare genrationer kämpande arbetarkollektiv.

Men arvet blir samtidigt problematiskt då det ofta tenderar att göra klass till statiskt och objektivt som hela tiden blir en ram för jämförelser och inte så mycket mer.

Väldigt mycket av den statistik som finns att tillgå för att påvisa hur samhället är strukturerat och vad ens yrke för med sig för konsekvenser för tex hälsa och tillgång till universitets studier använder en klassdefinition som bygger på parametrar som Facklig tillhörighet (LO eller TCO) och definitioner som arbetare respektive tjänsteman.
Klass blir i den allmänna debatten något som i bästa fall används för att påvisa orättvisor i samhället och i sämsta fall generella fördomsfulla åsikter om kulturella preferenser. Detta även inom vänstern som ofta förhåller sig till klass som något objektivt. Den egna rollen, begären och situationen förminskas till något ickebefinntligt  och arbetarklass blir till något som likt minkar i burar ska fritas.

Men samtidigt är det viktigt att betona ödmjukheten. Vänstern tenderar att prata över huvudet på folk och ofta hamna i objektivitetens fälla.  Vi är olika  privilegierade och har olika förutsättningar. Klass är ett laddat begrepp som handlar väldigt mycket om identitet. Att fordonseleverna slängde muttrar på samhällseleverna på min gymnasieskola är också ett klasshat som inte ska underskattas. Men vi kan inte kapitulera över att det är svårt. För trots allt vill vi något radikalt annorlunda.

Med eller utan högskolepoäng så är vi är inte tillfredsställda.

Våra begär här och nu.

/AK

”What I want is for every greasy, grimy tramp to arm himself with a knife or a gun and, stationing himself at the doorways of the rich, shoot or stab them as they come out.”

Lucy Parsons talar på Första maj vid Haymarket i mitten av 1930-talet. Utah Phillips berättar om henne och om en massa andra jävligt häftiga människor i sina inspelningar, till exempel The Past Didn’t Go Anywhere och Fellow Workers. Även om han var pacifist är det trevligt att lyssna på (vi hatar inte alla pacifister, vi tycker bara de har jävligt fel). Direct action gets the goods, som vanligt.

Det är väl ingen som har missat den vilda sopgubbestrejken i Stockholm.  Man har helt sonika struntat i facket och arbetsköparnas myglerhttps://i1.wp.com/www.johnnyjet.com/images/PicForNewsletterJan2004chicagoGARBAGEMAN.jpgi och satt hårt mot hårt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig från kapitalets håll. Det gula facket Transports hejduk Christer Norfall har varit ute vid Högdalens värmekraftverk och försökt förmå sopåkarna att återgå till arbetet. Detta skrattade bara sopåkarna åt.  Arbetsköparna har hotat med stämning i Arbetsmarknadsdomstolen – enligt dn.se blev reaktionen på detta ‘”Kom an bara. Vi jobbar inte mer för det”. En sopåkare  som vägrat delta i strejken har helt rätt och riktigt fått sina däck sönderskurna. Vi måste dra åt samma håll som kollektiv om vi ska ha en chans i vår kamp –  kapitalet spelar oss annars som ett självspelande piano där vi ställs mot varandra och begraver oss i interna konflikter. Försöker man splittra vår klassorganisering och kollektiva slagkraft genom att agera svartfot får man räkna med konsekvenser.

Nu är den vilda strejken avblåst då sopåkarna anser att de vunnit gehör för sina krav. Arbetsköparen å sin sida menar att man inte gått med på någonting sådant. Fortsättning lär följa.

Vi vill meddela vårt oreserverade stöd till sopåkarnas kamp och hälla en hink babianpiss på facket som återigen visar sitt sanna, fula tryne som en intern, disciplinerande funktion i det kapitalistiska produktionssättet. Facket tar inte kampen och kommer aldrig att ta kampen – det enda de är intresserade av är att göda sina gula rövar och disciplinera arbetarna till att nöja sig med att vara arbetskraft. Fuck facket!

Det är nästan gulligt att se allt hopp som tillskrivs Barack Obama från höger till vänster. Barack är snyggare och bättre än Bush på alla håll och kanter       och har till och med mer  streetcred i det att han lyssnar på hiphop (enligt den förhoppningsfulle Timbuktu). Nu äntligen ska det bli en utlovad förändring i USA:s politik och allt kommer att bli bättre. Vi längtar efter den stund när allhttps://i2.wp.com/media.townhall.com/Townhall/Car/b/payn070813_cmyk.jpga storstilade löften går om intet. När guldet och de gröna skogarna blir rykande afghanska byruiner. Den unilaterala politiken som de nykonservativa förordat lär få ge vika till en Obama som mer faller tillbaka på en imperiell logik, snarare än Bushs bakåtsträvande imperialism, innan han angriper terrorismens olika ormgropar. Irak lär lämnas, dvs. med en ”irakisering” av kriget, och detta ses som ett stor vinst för freden innan nästa invasion (eller riktade sanktioner för att svälta ihjäl x antal tusen människor).  Stödet till Israels massmord och övergrepp mot palestinier lär inte heller det minska.Vi kommer som sagt verkligen njuta av stunden när husnegern Obama visar att en president är en president är en president och naiva vänsterliberaler ser sina förhoppningar grusas.

Vänsterister är upprörda över polisens rasistiska utrop under Rosengårdskravallerna och händelsen har fått stort utrymme i den liberala fulmedia.  Att man inte borde bli så https://i1.wp.com/www.certec.lth.se/dok/geoss/images/s17_transp.gifförvånad över det här kommenterar acidtrunk förträffligt här men man blir ännu mindre förvånad när man kan läsa att alla ”utredningar” läggs ner i frågan. Om polisen är ett skämt är åklagarna som ska utreda dem tio gånger värre. De böjer alla paragrafer och kör apimitationen för att kunna fria alla våra riddare i blått som stolt står upp mot buset. Precis som vid EU-toppmötet 2001 och alla andra händelser där invandrarkids, alkisar, strejkande arbetare och/eller aktivister på något mystiskt vis översköljs med svordomar, pepparsprej och batongslag. Här brukar vänsterister och goda liberaler gråta krokodiltårar över att sådant inte får ske i en demokratisk rättsstat. Men vad är en rättsstat egentligen bortom alla liberala drömmerier och normativa luftslott? Det är borgerskapets rätt att lagföra sin ordning som naturlig där vi tvingas hora ihop en lön för att klara livhanken och njuta av lite vardagslyx. Polisens uppgift är att se till vi håller oss i skinnet och pinnar på i råttracet utan att vilja ta några genvägar, organisera oss utanför ”de demokratiska spelreglerna” eller vräka skiten över ända. Att de då behandlar oss som skit och kallar oss apor och kommunisthoror är inte konstigt – det är det vi är i deras ögon. Vi avviker från den borgerliga ordningens skinande stig och då krävs det hårda tag – och det är fullt naturligt att den borgerliga, demokratiska staten anser att sådant språkbruk och sådan våldsanvändning är legitim och icke åtalbar. Rättstaten som sådan är ju byggd på klasskampens grund, eller bättre, politik, juridik och ekonomi har med klasskampen som nav smält samman där rättstatens huvudsakliga mål är att skydda profiten bakom juridikens krumbukter från klasshatande och arbetsvägrande proletärer.

AK var i dagarna och kollade på Lukas Moodysons senaste film Mammut (SPOILER VARNING!!!). I korthet går plotten ut på att en överklassman som är kapitalist inom dataspelsbranschen och hans läkarfru har ett sjuårigt barn. De bor i en fancy lägenhet med uteplats i New York. Då de arbetar väldigt mycket har de inte tid för barnet utan får hyra en nanny från Filippinerna som i sin tur får lämna sina egna barn för att ta hand om överklassbarnet. Allt ställs på sin spets när mannen reser till Thailand för att ragga investeringar och mest sitter uttråkad på hotellrum, kvinnan kan inte sova och känner sig som en dålig mamma då hon aldrig träffar sin dotter samt att nannyn råkar illa ut.

Åsikterna efter filmen skiljde sig åt och det uppstod snabbt två fraktioner. En fraktion menade att filmen var en enda lång orgie i överklassångest. Oj, vad det är synd om stackars kapitalistmig som sitter på ett tråkigt lyxigt hotellrum och väntar på att förhandlingarna om investeringar i mitt nästa projekt ska bli klara. Oj, stackars läkarmig som jobbar natt och inte kan sova på dagarna och aldrig har tid för mitt barn då jag jobbar så mkt. En lektion i hur överklassen upplever ångest och tristess som ett resultat av själva det system de drar nytta av och njuter av (vem fan har jobbat ihop alla pengar som gör att ni har råd med en lägenhet i New York för X antal miljoner?). Filmen var kass och helt utan någon form av konfliktperspektiv mer än att det är synd om barn i Filippinerna som måste sälja analsex till äckliga gubbar eller leta mat på soptippar.

En annan åsikt framkom som försökte vara något mer nyanserad. Istället för att stirra sig blinda på de två huvudpersonernas ytliga problem som sådana kan man se vilka konsekvenser deras problem får för andra. Hur deras leverne och triviala problem får vittgående konsekvenser för proletärer. Detta kan man se representeras i resan till Thailand där överklassmannens kumpan förväntar sig och får gratisknull men där överklassmannen först vägrar ha sex med prostituerade som den fina ståndaktiga person han är men ändå sedan faller till föga då han ju trots allt är i drömmarnas Thailand – what happens in Thailand stays in Thailand. Ett annat talande exempel är hur nannyn får lämna sina egna barn för att resa klotet runt för att serva en sjuårig unge som de rika föräldrarna inte prioriterar nog för att ta hand om utan istället skickar i famnen på en piga. Hjärtslitande samtal hem där hennes barn gråter och vill att hon ska komma hem varvas med New York-vardagens vardagsproblem där överklasskvinnan inte vill att hennes barn ska lära sig filippinska då det tar för mycket tid av den lilla tid som hon vill lägga på sitt barn.

Alltså, man kan se filmen som ett inlägg som visar på hur den globala överklassens leverne och köpta föräldraskap kommer till ett högt pris för proletariatet som tvingas sälja sina kroppar (till sexturister och äckelkapitalister) och sina känslor (som extraförälder).

AK är i denna fråga, som i alla andra, en mångfald som drar åt samma håll (kommunismen), eller för att ta ett ngt redigerat Bibel-citat:  AK är mitt namn, för ty vi äro många.

Ibland får vi frågan om vad som egentligen är skillnaden mellan liberal och marxistisk feminism. Här kommer svaret.

Liberalen: Kvinnor måste också få bli företagsledare.

Marxisten: Kvinnor måste också få hänga företagsledare.